sanningen

Här är en äldre bild på mej, (antagligen var jag just då inne i en intensiv topmodelperiod,angående om nu nån reagerar på posen, haha). Konstig bild men på ett sätt tycker jag också om den. Jag kan inte få mej själv till  att radera den iallafall, som det brukar gå med de flesta onödiga egopicsen, hihi.

Jag gillar blicken. Det är inte min blick. Det är inte Ebbas osäkra, borta, halvsovande blick, det är någon annans, men jag gillar den, och antagligen beror det på just det; det är inte min blick. Det är någon annans.
 Jag undrar var den kommer ifrån. Inifån? Utifrån? Eller något som bara är tillfälligt svävande mitt  emellan, varken ute eller inne, men just därför så självklar. En blick säger mer än tusen ord. Den här blicken säger mig ingenting. Men den tillhör inte mig. Och just därför kan jag titta på den utan att det känns dumt. Jag kan titta på den, in i den, och veta att det inte är mej själv jag ser in, utan något annat, någon annan. Och detta något eller någon är borta nu.