sanningen

Mitt hår är sabbat. Jag typ veeet. Som den där reklamen "skadat och slitet". Och vet ni? Orsaken; allt tuperande, utkammande av tuperande, volymastrande, utkammande av volymastrande, plattande, sprayande...ja ni fattar. Jag veeet att det förstör håret. Men. Jag bryr mig inte, och varför?
 Jo, jag har aldrig färgat mitt hår, kommer antagligen aldrig göra, kanske mest på grund av att mina päron inte vill stå för såna pengar, har aldrig gjort och kommer väl aldrig göra, och det är något med att färga håret, och att betala för det, som jag också verkligen tycker är onödigt.Och därför vill jag heller inte slösa pengar på det.
 Det nyfärgade, underbart snygga håret blir fult efter ett tag, och om man inte vill ha det ännu fulare så måste man färga igen. Sedan samma sak igen. Och igen.
 Och just därför att det tydligen inte är menat att mitt hår någonsin ska färgas, så har jag bestämt att jag får göra vad jag vill med det. Jag vill ha volym. Jag vill ha mycket volym! Och jag skiter i hur mycket det förstör håret att tupera och hålla på med alla tänger. Det är mitt hår. Mitt fula, mitt färglösa, mitt platta och mitt tråkiga hår.

Jag gör vad jag vill med det, och, om ni blir upprörda, tycker att det verkligen ser slitet och hemskt ut, kan ni se det som att jag bara tagit ut mina aggressioner på det. Mina aggressioner  över att jag aldrig kommer få färga det. Smart va? Hah, så nu har jag redit ut det dilemmat. Fick liksom bara lust. Dessutom anar jag att min storkmamma läser den här bloggen som en stilla uttröttande godnattsaga varje kväll innan hon lägger sig. Så då kan hon, som brukar nämna sitt gillande över mitt naturliga, fula, färglösa, platta och tråkiga hår läsa. Rätt åt henne.

Och nu blev det för långt igen. Jag som bara tänkte klaga lite. Lite lite.
Men gonatt på er då! (Ni som inte finns!><)